Filippa och jag besökte en ny skola inför skolvalet åk 6. Vi missade helt informationskvällen tidigare så jag kontaktade skolan för en träff och hon erbjöd Filippa att stanna kvar hela dagen om hon ville. Det ville hon och jag stannade såklart kvar jag också. Så det blev en lång skoldag 9-15 🙂

 

Lite spänd o nervös innan.

För ett år sen så kom det fram att Filippa har blivit mobbad väldigt länge i skolan. För att hon är stor, stark, egen vilja, vågar tycka till. Filippa är längst av alla (11 år och 170 cm) och stark. Filippa har ofta gått emellan när killar har bråkat, lyfter helt enkelt bort en av killarna. Filippa gick in och hjälpte till flera gånger men blev beskylld för att vara den som bråkade med killarna och fick skulden, jag fick några samtal hem om detta att hon var bråkig i skolan. Till slut så visste hon att hon får alltid skulden så fort hon gör något för någon annan och orkade inte argumentera emot. Lilla hon mot lärarna som visste bättre.

Hon fick ofta höra att hon var tjock och fet, det kom små gliringar här och där om hur man är och ser ut.

Någonstans i detta så har det skenat iväg och killarna har hela tiden utmanat Filippa och det har växt, till slut har det varit mobbing och 3 dagar före sportlovet förra året ringde en av killarnas mamma till mig och grät. Grät för att hon kommit in och sett vad 5 av killarna stog i ring runt henne, varav hennes son var en av dom, och gjort mot Filippa. Det hade blivit en sport att få Filippa att bli arg, för när hon blev arg då gällde det att springa! Mamman blev skogstokig och är en av de hjältar till föräldrar som faktiskt agerar och tar tag i saker när de ser något fel hända.

Filippa som långt före detta hände blivit mer och mer deprimerad, tappat tron på sig själv, flera gånger sagt att hon inte ville leva längre. Hon slutade ta sånglektioner, slutade på handbollen och andra aktiviteter, hon ville inte heller gå på fritids längre. Hon ville bara hem. Det smög sig på. Efter skoldagen så ringde hon och grät för att hon mådde illa, ville gå hem och vila. Hon har alltså stått ut så mycket hela dagarna så hon till slut när hon får gå hem, inte orkar mer. Hon har utåt sett i skolan haft ett skal där det sett ut som att hon kan ta all skit. När hon blir ensam och går hemåt så brister det, många gånger är de telefonsamtal hon ringt hem för att den har gjort så och den har gjort så.

Till slut brast det för mig och jag ringde återigen till fritids och ifrågasatte – finns det verkligen ingen på skolan som ser allt detta som Filippa berättar för mig! Den som jag anade kunde ha sett ett av bråken pga en sak Filippa berättade var dessvärre sjuk och jag fick prata med en annan på fritids, vi har ett långt samtal på en timme. Inom ytterligare en timme så ringer fritids upp och säger att en av mammorna kommer att ringa dig, hon försökte få tag i dig igår kväll efter hon varit här på fritids. Jag ringde upp mamman. Och hon grät. Jag grät och äntligen började jag förstå vidden i det hela. Allt det som Filippa försökt dölja och trycka undan även hemma när vi frågar hur det är.

Jag åkte direkt hem från jobbet, pratade med Filippa och vi bara satt och grät tillsammans i timmar och höll om varann och försökte prata igenom allt. Försöka plocka ihop den här trasiga tjejen.

 

 

 

En lång process med barnen, några föräldrar, kurator, rektor började. Trots att både vi och den andra mamman varit i kontakt med läraren, skolsyster och fritids och Elevhälsovårdsmöte var inplanerat med hela gänget, så tror jag inte att rektorn visste vad som pågick. När vi kom till mötet så gick det ut på att Filippa behövde specialundervisning. Hade svårt med vänner. Hade koncentrationssvårigheter. Att hon inte kunde läsa ett schema och det skulle göras ett schema med färger och bilder…?. Hela grejjen var så sjuk så när vi kom ut därifrån så fattade vi ingenting. De kan inte ha vetat vad som hänt??! Klart man har svårt att koncentrera sig på läxor när man mår så här och tänker på vad som kommer hända på rasten istället…

Vi begärde snabbt ett nytt möte där vi berättade hela långa historien om vad som hänt. De lät helt chockade, till o med Filippas lärare som vi varit i kontakt med och som även suttit med i mötet med alla 5 killar och några föräldrar. Vi försökte tillsammans ta fram en plan för att få det fungera bättre men det viktiga var tydligen för skolan att vi fick inte kalla det för mobbing. För då blir det väl rapporterat, vad vet jag, och det var väldigt olustigt.

De 2 första veckorna efter sportlovet så mådde Filippa illa och kände att hon skulle kräkas, hon kunde inte gå till skolan. Hon försökte några gånger, men vände hem igen och grät för att hon mådde illa. I en tid av vinterkräksjuka i skolan så kände vi att det kunde vara något sådant på gång så hon fick vara hemma men man kan ju inte hålla henne hemma hur länge som helst utan att hon kräks.  Efter 2 veckor med illamåenden utan att ha kräkts så ringde jag till husläkaren för att be om en tid, mest för att utesluta att det var något virus eller något. Jag anade ju att det var sviter från mobbingen men behövde hjälp. När jag berättade för dom att det kommit fram att hon blivit mobbad så blev det fart på dom och vi fick en akuttid.

Vår husläkare Susanne Saarinen var helt fantastisk med Filippa och undersökte men framförallt pratade om känslor och mobbing. Att hon mådde illa var ett tecken på stress. Att kroppen reagerar så, det är en naturlig reaktion och hon kommer inte kräkas. Som vuxen vet man att känslor kan sätta sig någonstans men som barn så finns inte den kopplingen, Filippa tog in det och försökte förstå. För att göra det lite lättare, och göra Filippa mentalt starkare för att möta dagen, så köpte vi åksjukeband till handlederna för att “ta bort” illamåendet. Vi kom överens om att jag skulle bjuda på frukost på sängen varje morgon för att blodsockret inte skulle vara i botten som också kan vara något att må illa för (den servicen älskade hon! :). Jag följde med henne till skolan första två dagarna och var med på lektionerna för att hon skulle känna sig trygg. I ytterligare några månader sen promenerade jag med henne till skolan varje dag det var kämpigt med illamåendet, för att få henne att tänka på annat på väg till skolan.

 

Det här var ett år sen. Det har blivit bättre, mycket bättre men såren sitter kvar och hon är inte nöjd med skolan och jag tror att hon blir påmind varje dag, tryggheten är rubbad och den finns inte där. Det lovades fler rastvakter, de gånger jag var ner fanns det inte fler, möjligen färre. Alla lärare skulle få reda på det som hänt så Filippa kunde känna en trygghet i att gå och be om hjälp av en vuxen om hon behövde det. Ingen som jag pratat med visste något.

Skolan har tyvärr inte någon fungerande plan för detta men det värsta är nog att de tror att de har det, de verkar helt övertygade om det och invaggar alla föräldrar i falsk säkerhet. Har man inga problem så behöver man inte heller fixa det. Lite så är filosofin.

När Filippa slutade tvåan och lågstadiet för några år sen så fick hon ett avskedsbrev från dåvarande läraren Jenny Zettergren. Det var så fantastiskt fint, varmt och kärleksfullt så det har vi ramat in som en powertavla. Det har suttit ovanför Filippas säng sen dess. Till slut så ser man det inte längre. För en vecka sen så läste jag det. Läste det på riktigt igen och tårarna bara rann. Den här tjejen som läraren pratade om. Den tjejen var förlängesen borta, och den här peppen och någon i skolan som ser henne på detta viset, det insåg jag att det har vi saknat så mycket! Jag bad Filippa komma och läsa. Hon läste och tårarna rann på henne också. Vi stod och kramades, länge. Vi förstod båda två då samtidigt att nu är det dags att göra något, så här som vi känner nu ska det inte vara. Så som det står i brevet, det är så det ska vara. Det är Filippas rättigheter.

 

 

Så var det då äntligen dags att besöka en ny skola. Vi hade redan hemma kommit överens om att om hon gillar skolan så ska vi försöka få in henne att börja redan efter sportlovet, om 3 veckor.

Filippa älskade skolan, deras arbetssätt och hon blev så väl mottagen av klasskamraterna! Efter några lektioner kom första sms.et (jag satt på annan plats i skolan då och väntade). Gosh, vilken lycka!!

 

 

 

Vi pratade med skolan om önskemål om att börja redan på måndag. Inga som helst problem och hon var väldigt välkommen. Vart vi än gick så kom det fram elever och presenterade sig för Filippa. När det i korridoren kommer fram en några år yngre kille, tittar upp en halvmeter på Filippa, sträcker fram handen och säger “hej jag heter Victor!” så smälter man ju totalt. Lärare var nyfikna, kom och fram och pratade, sken upp och gav Filippa massa pepp och välkomnande! Jag förstår att hon älskar den här skolan! De ser henne och hon är betydelsefull.

 

Nöjd tjej som inser att hon har tagit tag i sin situation och faktiskt hjälpt till att förändrat för sig själv!

 

På kvällen när vi kom hem, jag var så trött så trött, så mentalt slut efter att se att allt ordnar sig. Att se Filippa så lycklig och bekymmerslös. Det var många år sen jag såg henne så upplyft. Jag däckade i soffan och vaknade upp av att Filippa lagat middag till mig!!! DET har aldrig hänt! Hon hade även lagat middag till sig och sin bror. Vilket händer väldigt sällan. Och hon var så glad. Så oerhört glad!

Dagen efter så följde Robert och jag med Filippa till gamla skolan och meddelade lärare och rektor att det är Filippas sista dag idag, hon börjar ny skola redan på måndag. Den dagen var jobbig för henne. Ta avslut, säga hej då och berätta att hon byter skola. Jag vet att hon har haft några jobbiga timmar men hon inser att när det är över, då har hon lämnat allt detta jobbiga bakom sig och hon går vidare. Vi lämnar Rudboda Skola och går till Vittra Lidingö.

Älskade barn!

PS. först skrev jag inlägget för mig själv för att få ur mig och göra ett eget avslut. Filippa fick läsa det och tycker att vi ska dela med oss, för tänk om det finns andra barn som mår som hon gjort, alldeles i onödan.

Nu har det gått en vecka till.

Filippa har blivit en helt annan person, så mycket lyckligare. Och snäppet längre, det syns på hur hon går när hon sträcker på sig stolt. Hon mår bra och skrattar ofta.  På fredag 22/2 så är det exakt 1 år sen mamman i klassen ringde och berättade. I morse insåg jag även att det var den här veckan som var värst, upptrappningen innan jag fick reda på det. Alla ledsna samtal hem hela veckan varje dag efter skolan.

Varför bytte vi inte skola tidigare har jag ju funderat på hela den här veckan. Men samtidigt så var verkligen inte Filippa redo för det. Det har tagit så här lång tid för henne att reparera sig själv någorlunda, att ta sig mod att våga möta nytt i sitt liv. Jag har tidigare frågat flera gånger om hon vill byta, men nej inte alls, hon skakade alltid på huvudet och nej nej. Men allt förändrades efter att vi läste det fina gamla kärleksfulla brevet om Filippa från sin lärare 3 år tidigare. Då insåg Filippa att nu är det tid.  Och det ångrar vi inte en sekund. Så som Filippa mår nu, det är alla barns rättighet att må i skolan.